Den här bloggen är väldigt gammal. Det troligaste är att jag inte kommer vilja använda den igen, men vem vet?
En kort uppdatering: Jag bor själv i en lägenhet med min sköldpadda. Jag har en praktikplats men annars står livet stilla. Ingenting händer, ingenting värt att blogga om. Men. Ibland behöver man bara skriva, så här är min nya blogg - skrivskit.blogg.se - Gå dit och kolla om ni bara vill se ord som kommer ut utan någon som helst mening. 
Det var allt för mig. Ha det bra. 

Gammal blogg - Vad händer nu?

Allmänt Kommentera
Den här bloggen är väldigt gammal. Det troligaste är att jag inte kommer vilja använda den igen, men vem vet?
En kort uppdatering: Jag bor själv i en lägenhet med min sköldpadda. Jag har en praktikplats men annars står livet stilla. Ingenting händer, ingenting värt att blogga om. Men. Ibland behöver man bara skriva, så här är min nya blogg - skrivskit.blogg.se - Gå dit och kolla om ni bara vill se ord som kommer ut utan någon som helst mening. 
Det var allt för mig. Ha det bra. 

Det här inlägget är till för mig. Det är mycket som måste ut. Om du känner mig väl så kanske det är bra om du läser igenom det. Det förklarar en hel del, hoppas jag. Det är för mycket att läsa igenom igen, så jag hoppas ni förstår vad jag vill säga. Men inlägget är väldigt långt så om du inte känner mig eller inte orkar med starka känslor så bör du hoppa över det. En förvarning bara.

 

 

 

Jag har upplevt en hel del ångest i mina dagar. Det konstiga är att trots alla säger att man alltid ångrar sina självmordsförsök efteråt har jag aldrig ångrat det. Fast jo, jag har ångrat det, jag har ångrat att jag inte lyckades, att jag inte gjorde si och så för då skulle det gått, att jag får gå ännu längre och plågas, att min familj får se mig sådär, igen. Men viljan att dö finns kvar. Jag har egentligen ingenting att leva för, det enda som har hållit mig kvar är att jag inte vill såra de som står mig nära, men det gör jag ju nu också. Och vad är det för sätt att leva på? Dra mig igenom ångesten varje dag bara för att de inte ska få vara med om att deras dotter/syster/vän/patient har tagit livet av sig.

 

Det tog slut. Allt tog slut. Jag insåg att det funnits en sak jag alltid velat ha, en sak jag kämpat mig igenom hela livet för att uppnå, för kommer jag dit, då vet jag att jag skulle bli lycklig. Det är svårt att vara ärlig här, det finns saker som jag vill hålla inne med och jag vet inte varför. Ändå vill jag säga allt, jag vill få ut det där, jag är trött på att förklara mig för folk när det finns stunder jag inte har ord. Och för min egen skull. jag måste skriva ner det för att jag själv ska se det där, svart på vitt, så att jag kan få mig själv att förstå.

 

Jag trodde jag hade klarat mig, att jag var ett steg närmare mitt mål, det jag strävat mot hela livet, en familj. Det är allt jag någonsin velat, är det verkligen en sån stor sak att be om? Ett kärleksfullt äktenskap och barn att ta hand om, se växa upp. Jag har fantiserat om det länge, jag har strävat mot det, men nu har jag fallit.

 

Jag tror att det första hindret var när jag fick min andra diagnos. Jag hade tidigare fått diagnosen bipolär och även borderline. Båda går att medicinera, båda försvinner med åren. Men i höstas kom slaget, det var inte borderline, det var asperger. Flera personer hade sagt det till mig tidigare, jag hade till och med gjort ett test, aspergerdrag sa de, men inte tillräckligt för asperger. Men min nya psykolog när jag väl kom tillbaka till Borlänge i höstas hade andra tankar, hon testade mig själv, och fick resultatet jag inte vågade tänka på.

 

Jag har ännu inte kunnat smälta det och det beror på flera saker, men huvudsaken var Robin. Jag var tvungen att ta hand om honom, stötta honom osv. Jag fick ingenting tillbaka och jag hade inte tid att slappna av och tänka på mig själv. Tillslut sa min omgivning ifrån, nu måste du ta hand om dig själv. Så jag sa att vi kunde vara särbos, jag måste tänka på mig i första hand. Sedan rasade allt samman på så kort tid. Jag vet inte om jag orkar gå in i allt som har hänt, ärligt talat vet jag inte vad som är moraliskt rätt att säga eller inte. Jag har förstått att det finns folk som har ett filter som sållar ut det man inte ska säga, mitt saknas. Jag försöker desperat komma ihåg alla regler när jag pratar eller skriver, det är lite lättare när jag skriver, då har jag mer tid att tänka på det. Men varför får man inte säga vissa saker? Hela den här världen förvirrar mig. Jag sammanfattar det med att han lurade mig, han gick bakom ryggen på mig, manipulerade mig och utnyttjade att jag litar på folk, att jag litade på honom. Varför ska man inte kunna lita på personen man älskar? Personen som säger att de älskar en tillbaka?

 

Jag har haft tid att tänka på det här, när insikten gick upp för mig att jag inte vet när eller ens om jag kommer kunna lita på någon på det sättet igen så insåg jag att det var slut. Jag har alltid velat bli en ung mamma och tiden rinner ut. Det kan ta år innan jag litar på någon, efter det måste jag träffa någon att faktiskt lita på. Ingenting går enligt tidsplanen jag lagt upp i mitt huvud. Jag har kunnat ändra lite hit och dit med de små förändringar som kommer, för jag vet att saker förändras, men det här är för stort, det här är ingenting jag kommer kunna ändra i planen för. När det gick upp för mig ville jag än en gång dö. Jag ångrade alla gånger jag misslyckats och tänkte på all smärta som jag kunde undvikit om jag bara lyckats ta livet av mig, men istället står jag här. Jag försökte ta livet av mig, men det var oplanerat och dåligt, jag insåg att jag måste tänka på det där, så jag har tänkt på det.

 

När jag pratade om det med mitt boendestöd och en av de få personer jag tycker om och litar på, Agneta, så lyssnade hon utan att avbryta, utan att försöka sig på att ändra mig. När jag var klar så sa hon att jag måste tänka på det närmare och jag lovade henne att tänka på det några dagar. Jag insåg att jag måste hitta en ny mening med mitt liv om jag skulle vilja fortsätta över huvud taget. Det här hände förr måndagen och jag gav mig till helgen på mig att komma fram till något annars så skulle jag genomföra min plan att dö.

 

Uppenbarligen är jag kvar här trots att helgen är förbi, det betyder inte att jag fegade ur utan det andra alternativet, jag kom på en annan anledning att leva.

Det tog tid, jag har grubblat så mycket. Jag tänkte att jag ju alltid velat ha barn och tanken om att man inte får ändra åsikt om saker sitter så djupt rotad i mig att jag först inte vågade tänka tanken, men den fanns i bakhuvudet. Skulle jag kunna leva för något annat, släppa tanken på barn och hitta något annat, skulle jag klara det? Det som hände sedan var så underligt, men självklart är det så jag fattar beslut, det är så typiskt mig. Jag läste en bok.

 

Pappa såg att jag hade köpt hem två av Dan Browns böcker, jag har läst alla och jag ville äga de här två, och de kostade bara en krona styck! När han såg dem frågade han om jag läst den nya boken han skrivit, och det hade jag ju inte, så jag fick den. Jag har påbörjat flera böcker och tänkte att jag borde läsa klart någon av dem först, men det gick inte, snart var jag så djupt i boken att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Vad boken handlar om får ni kolla upp själva (den är sjukt läsvärd!) men det jag fastnade för var ifrågasättningen av dagens samhälle, det låg saker där som jag har tänkt på själv, men inte vågat utveckla. Plötsligt la jag ifrån mig boken och sa till mig själv, jag vill inte sätta några barn till den här världen. För nu slog det mig med sådan kraft hur mycket jag föraktar samhället. Hur jag mår dåligt av minst lilla nyhet. Till och med de goda gör ont i mig. Jag ser så mycket hemska saker i världen. Själv ser jag ett samhälle som går utför, och jag hoppas på en utplåning av oss alla. Jag har skojande tänkt tanken innan, men insåg nu att jag tycker så illa om mänskligheten att jag skulle bli nöjd om vi alla bara försvann, utplånades.

 

Så nu fanns tre saker som kunde hända. Ett, världen kunde faktiskt förstöras pga oss människor - dit vill jag inte sätta mina barn. Två, samhället håller sig som det är nu eller förvärras - inga barn dit heller för min skull. Eller Tre, världen rycker upp sig och mår bättre - dit skulle ett barn kunna få bli. Men en chans av tre, nej, inte värt det. Hela mitt tankesätt just nu är "är det värt det?".

 

Såhär är mitt resultat:

Jag kommer inte skaffa familj och barn.

Jag kommer enbart fokusera på stunden, vad gör mig glad just nu.

Jag kommer hitta en anledning att leva i längden, för tillfället tänker jag mig något jobb eller sysselsättning som jag kommer tycka om.

Om jag mot förmodan skulle träffa någon som jag kan lita på, då tar jag det då.

Om jag mot förmodan skulle vilja skaffa barn med den personen, då kollar jag vad som hänt med samhället tills dess och hur min situation i livet är då.

 

Mina prioriteter för den närmsta framtiden:

Hitta ett eget boende och flytta ifrån pappa.

Skaffa stöd i vardagen så att jag kan klara av de grundläggande behoven.

Gå till min praktik och förhoppningsvis utvidga den.

Skaffa alla annan hjälp jag kan få och är berättigad för att få en enklare tillvaro.

Göra minst en av följande varje dag: Läsa, gå till biblioteket, gå till kyrkogården, gå på gudstjänst, gå nära vatten eller simma.

 

För tillfället är det läsa jag fokuserar på, ångesten är där varje minut varje dag och trots nya ångestdämpande mediciner hjälper det inte alltid. Jag har inte styrka att gå någonstans utom till praktiken dit jag var idag.  Ett annat beslut är att jag ska dra ner på datortiden. Jag har använt internet som ångestdämpande men insåg att jag får lika mycket ångest tillbaka av den. Alla hemska nyheter jag stöter på utan att jag ens letar. Stressen att hinna läsa alla blogginlägg, hinna se alla youtube-videos, den överväldigar mig. Jag älskar youtube, jag älskar att se på videos, men det här funkar inte.

Jag har rensat både blogg och youtube på alla jag följer. Jag har sparat undan länkadresser till alla i ett Word-dokument på datorn. När jag tänker "idag vill jag läsa på någons blogg" eller "idag vill jag se om den här personen har gjort någon ny video" då kan jag leta på länken och kolla efter. Men det finns ingen press att kolla varje dag och jag har mått så mycket bättre av det. Det finns dock ett problem. Jag har velat läsa och inte alls velat starta datorn, men jag måste ju söka lägenheter. Jag måste kolla om det kommit upp någon ny, försöka vara först på i så fall, men jag orkar inte ens starta datorn. Mamma hjälper mig, hon kollar åt mig, jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Eller utan pappa som jag får bo hos. Min lillebror som får mig att skratta trots all skit. Mina två vänner som finns där när jag behöver dem och som håller sig borta när jag inte klarar av någon. Jag vet inte hur de står ut med mig, jag hoppas de vet hur mycket jag älskar dem.

 

Men nog nu. Så här är mitt liv från och med nu, jag tänker börja planera upp mitt liv i detalj för det är så jag mår bra, allt ska stå svart på vitt. Jag vet inte när det kommer ett nytt inlägg, bloggutmaningen är lagd på is trots att den är kul, men jag tänker hålla mig borta från datorn så mycket jag kan. Vi får väll se vad som händer.

 

Punkt.

Så mycket som måste ut.

Psykiskt mående En kommentar

Det här inlägget är till för mig. Det är mycket som måste ut. Om du känner mig väl så kanske det är bra om du läser igenom det. Det förklarar en hel del, hoppas jag. Det är för mycket att läsa igenom igen, så jag hoppas ni förstår vad jag vill säga. Men inlägget är väldigt långt så om du inte känner mig eller inte orkar med starka känslor så bör du hoppa över det. En förvarning bara.

 

 

 

Jag har upplevt en hel del ångest i mina dagar. Det konstiga är att trots alla säger att man alltid ångrar sina självmordsförsök efteråt har jag aldrig ångrat det. Fast jo, jag har ångrat det, jag har ångrat att jag inte lyckades, att jag inte gjorde si och så för då skulle det gått, att jag får gå ännu längre och plågas, att min familj får se mig sådär, igen. Men viljan att dö finns kvar. Jag har egentligen ingenting att leva för, det enda som har hållit mig kvar är att jag inte vill såra de som står mig nära, men det gör jag ju nu också. Och vad är det för sätt att leva på? Dra mig igenom ångesten varje dag bara för att de inte ska få vara med om att deras dotter/syster/vän/patient har tagit livet av sig.

 

Det tog slut. Allt tog slut. Jag insåg att det funnits en sak jag alltid velat ha, en sak jag kämpat mig igenom hela livet för att uppnå, för kommer jag dit, då vet jag att jag skulle bli lycklig. Det är svårt att vara ärlig här, det finns saker som jag vill hålla inne med och jag vet inte varför. Ändå vill jag säga allt, jag vill få ut det där, jag är trött på att förklara mig för folk när det finns stunder jag inte har ord. Och för min egen skull. jag måste skriva ner det för att jag själv ska se det där, svart på vitt, så att jag kan få mig själv att förstå.

 

Jag trodde jag hade klarat mig, att jag var ett steg närmare mitt mål, det jag strävat mot hela livet, en familj. Det är allt jag någonsin velat, är det verkligen en sån stor sak att be om? Ett kärleksfullt äktenskap och barn att ta hand om, se växa upp. Jag har fantiserat om det länge, jag har strävat mot det, men nu har jag fallit.

 

Jag tror att det första hindret var när jag fick min andra diagnos. Jag hade tidigare fått diagnosen bipolär och även borderline. Båda går att medicinera, båda försvinner med åren. Men i höstas kom slaget, det var inte borderline, det var asperger. Flera personer hade sagt det till mig tidigare, jag hade till och med gjort ett test, aspergerdrag sa de, men inte tillräckligt för asperger. Men min nya psykolog när jag väl kom tillbaka till Borlänge i höstas hade andra tankar, hon testade mig själv, och fick resultatet jag inte vågade tänka på.

 

Jag har ännu inte kunnat smälta det och det beror på flera saker, men huvudsaken var Robin. Jag var tvungen att ta hand om honom, stötta honom osv. Jag fick ingenting tillbaka och jag hade inte tid att slappna av och tänka på mig själv. Tillslut sa min omgivning ifrån, nu måste du ta hand om dig själv. Så jag sa att vi kunde vara särbos, jag måste tänka på mig i första hand. Sedan rasade allt samman på så kort tid. Jag vet inte om jag orkar gå in i allt som har hänt, ärligt talat vet jag inte vad som är moraliskt rätt att säga eller inte. Jag har förstått att det finns folk som har ett filter som sållar ut det man inte ska säga, mitt saknas. Jag försöker desperat komma ihåg alla regler när jag pratar eller skriver, det är lite lättare när jag skriver, då har jag mer tid att tänka på det. Men varför får man inte säga vissa saker? Hela den här världen förvirrar mig. Jag sammanfattar det med att han lurade mig, han gick bakom ryggen på mig, manipulerade mig och utnyttjade att jag litar på folk, att jag litade på honom. Varför ska man inte kunna lita på personen man älskar? Personen som säger att de älskar en tillbaka?

 

Jag har haft tid att tänka på det här, när insikten gick upp för mig att jag inte vet när eller ens om jag kommer kunna lita på någon på det sättet igen så insåg jag att det var slut. Jag har alltid velat bli en ung mamma och tiden rinner ut. Det kan ta år innan jag litar på någon, efter det måste jag träffa någon att faktiskt lita på. Ingenting går enligt tidsplanen jag lagt upp i mitt huvud. Jag har kunnat ändra lite hit och dit med de små förändringar som kommer, för jag vet att saker förändras, men det här är för stort, det här är ingenting jag kommer kunna ändra i planen för. När det gick upp för mig ville jag än en gång dö. Jag ångrade alla gånger jag misslyckats och tänkte på all smärta som jag kunde undvikit om jag bara lyckats ta livet av mig, men istället står jag här. Jag försökte ta livet av mig, men det var oplanerat och dåligt, jag insåg att jag måste tänka på det där, så jag har tänkt på det.

 

När jag pratade om det med mitt boendestöd och en av de få personer jag tycker om och litar på, Agneta, så lyssnade hon utan att avbryta, utan att försöka sig på att ändra mig. När jag var klar så sa hon att jag måste tänka på det närmare och jag lovade henne att tänka på det några dagar. Jag insåg att jag måste hitta en ny mening med mitt liv om jag skulle vilja fortsätta över huvud taget. Det här hände förr måndagen och jag gav mig till helgen på mig att komma fram till något annars så skulle jag genomföra min plan att dö.

 

Uppenbarligen är jag kvar här trots att helgen är förbi, det betyder inte att jag fegade ur utan det andra alternativet, jag kom på en annan anledning att leva.

Det tog tid, jag har grubblat så mycket. Jag tänkte att jag ju alltid velat ha barn och tanken om att man inte får ändra åsikt om saker sitter så djupt rotad i mig att jag först inte vågade tänka tanken, men den fanns i bakhuvudet. Skulle jag kunna leva för något annat, släppa tanken på barn och hitta något annat, skulle jag klara det? Det som hände sedan var så underligt, men självklart är det så jag fattar beslut, det är så typiskt mig. Jag läste en bok.

 

Pappa såg att jag hade köpt hem två av Dan Browns böcker, jag har läst alla och jag ville äga de här två, och de kostade bara en krona styck! När han såg dem frågade han om jag läst den nya boken han skrivit, och det hade jag ju inte, så jag fick den. Jag har påbörjat flera böcker och tänkte att jag borde läsa klart någon av dem först, men det gick inte, snart var jag så djupt i boken att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Vad boken handlar om får ni kolla upp själva (den är sjukt läsvärd!) men det jag fastnade för var ifrågasättningen av dagens samhälle, det låg saker där som jag har tänkt på själv, men inte vågat utveckla. Plötsligt la jag ifrån mig boken och sa till mig själv, jag vill inte sätta några barn till den här världen. För nu slog det mig med sådan kraft hur mycket jag föraktar samhället. Hur jag mår dåligt av minst lilla nyhet. Till och med de goda gör ont i mig. Jag ser så mycket hemska saker i världen. Själv ser jag ett samhälle som går utför, och jag hoppas på en utplåning av oss alla. Jag har skojande tänkt tanken innan, men insåg nu att jag tycker så illa om mänskligheten att jag skulle bli nöjd om vi alla bara försvann, utplånades.

 

Så nu fanns tre saker som kunde hända. Ett, världen kunde faktiskt förstöras pga oss människor - dit vill jag inte sätta mina barn. Två, samhället håller sig som det är nu eller förvärras - inga barn dit heller för min skull. Eller Tre, världen rycker upp sig och mår bättre - dit skulle ett barn kunna få bli. Men en chans av tre, nej, inte värt det. Hela mitt tankesätt just nu är "är det värt det?".

 

Såhär är mitt resultat:

Jag kommer inte skaffa familj och barn.

Jag kommer enbart fokusera på stunden, vad gör mig glad just nu.

Jag kommer hitta en anledning att leva i längden, för tillfället tänker jag mig något jobb eller sysselsättning som jag kommer tycka om.

Om jag mot förmodan skulle träffa någon som jag kan lita på, då tar jag det då.

Om jag mot förmodan skulle vilja skaffa barn med den personen, då kollar jag vad som hänt med samhället tills dess och hur min situation i livet är då.

 

Mina prioriteter för den närmsta framtiden:

Hitta ett eget boende och flytta ifrån pappa.

Skaffa stöd i vardagen så att jag kan klara av de grundläggande behoven.

Gå till min praktik och förhoppningsvis utvidga den.

Skaffa alla annan hjälp jag kan få och är berättigad för att få en enklare tillvaro.

Göra minst en av följande varje dag: Läsa, gå till biblioteket, gå till kyrkogården, gå på gudstjänst, gå nära vatten eller simma.

 

För tillfället är det läsa jag fokuserar på, ångesten är där varje minut varje dag och trots nya ångestdämpande mediciner hjälper det inte alltid. Jag har inte styrka att gå någonstans utom till praktiken dit jag var idag.  Ett annat beslut är att jag ska dra ner på datortiden. Jag har använt internet som ångestdämpande men insåg att jag får lika mycket ångest tillbaka av den. Alla hemska nyheter jag stöter på utan att jag ens letar. Stressen att hinna läsa alla blogginlägg, hinna se alla youtube-videos, den överväldigar mig. Jag älskar youtube, jag älskar att se på videos, men det här funkar inte.

Jag har rensat både blogg och youtube på alla jag följer. Jag har sparat undan länkadresser till alla i ett Word-dokument på datorn. När jag tänker "idag vill jag läsa på någons blogg" eller "idag vill jag se om den här personen har gjort någon ny video" då kan jag leta på länken och kolla efter. Men det finns ingen press att kolla varje dag och jag har mått så mycket bättre av det. Det finns dock ett problem. Jag har velat läsa och inte alls velat starta datorn, men jag måste ju söka lägenheter. Jag måste kolla om det kommit upp någon ny, försöka vara först på i så fall, men jag orkar inte ens starta datorn. Mamma hjälper mig, hon kollar åt mig, jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Eller utan pappa som jag får bo hos. Min lillebror som får mig att skratta trots all skit. Mina två vänner som finns där när jag behöver dem och som håller sig borta när jag inte klarar av någon. Jag vet inte hur de står ut med mig, jag hoppas de vet hur mycket jag älskar dem.

 

Men nog nu. Så här är mitt liv från och med nu, jag tänker börja planera upp mitt liv i detalj för det är så jag mår bra, allt ska stå svart på vitt. Jag vet inte när det kommer ett nytt inlägg, bloggutmaningen är lagd på is trots att den är kul, men jag tänker hålla mig borta från datorn så mycket jag kan. Vi får väll se vad som händer.

 

Punkt.

93. Om du bara får välja ett vårtecken, vilket känns mest vårigt?

 

Porlande bäckar skulle jag nog vilja säga. När jag var liten älskade jag att gå ner till någon liten bäck och se isen smälta, det var riktigt härligt.

 

xoxo Charlotta

 

Bloggutmaning 365 - 93

Bloggutmaning 365 Kommentera

93. Om du bara får välja ett vårtecken, vilket känns mest vårigt?

 

Porlande bäckar skulle jag nog vilja säga. När jag var liten älskade jag att gå ner till någon liten bäck och se isen smälta, det var riktigt härligt.

 

xoxo Charlotta